Ja, alltså den livsplanen som kommer efter plan a,b,c,d,e,f,g,h,i,j,k,l,m,n,o,p,q,r och s... När plan t är utformad kommer den säkert kännas klockren i omkring tre dagar. Efter det börjar min övertygelse inför den att dala och små frön som leder till plan u sås & börjar gro. Eftersom jag inte ger upp så lätt så brukar jag ändå alltid genomföra planerna, förutom kanske de sista stegen, som i vilket fall lämnas lite öppna eftersom man inte kan veta helt var framtiden bär. En del människor jag känner har knappt en plan a. Vid första anblicken verkar det som att dessa människor lever ett mer harmoniskt liv än mig, eftersom de går runt och är nöjda med allt precis som det är. Ett bättre liv, om man ska döma det efter hur nöjd man är. Jag kan erkänna att jag stressar ganska mycket över saker och ting, och det finns alltid något mer jag hade velat hinna med, någon annanstans jag vill vara. Jag tror att jag ibland, periodvis rätt ofta, brukar yttra ett slags missnöje med att jag inte riktigt vet vad det ska bli av mig, och att jag inte ens vet själv vad jag vill att det ska bli av mig. Men om sanningen ska fram så skulle jag nog inte vilja ha det på något annat sätt. Jag trivs med att ha dörrar öppna, och upptäcka och uppleva delar av mina planer. Vad som händer den dagen jag kommer på att jag har hittat min plan, och fullföljt den, vet jag inte. Troligen kommer jag inse att den här brokiga vägen som jag skapar åt mig själv, ÄR min ultimata livsplan, och då borde jag också bli nöjd och harmonisk. Kanske insåg jag det nu i skrivande stund? Jag kanske rentav precis hittade den delen av mig själv, här på tåget mellan Östersund och Sundsvall. Med en kaffe i handen och Stefan Sundströms bok 'om mjölkens symbolvärde' liggandes i knät.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar